På läktaren är allt sig likt. Samma slitna trappor, samma utsikt mot mittlinjen, samma stigande ljud när lagen springer in på planen. En supporter som klev in här för trettio år sedan skulle känna igen sig ögonblickligen, trots alla år som gått. De stora sakerna består, men det är i de små vardagliga vanorna som tiden som gått visar sig tydligast.
Föremålet i handen som tidsindikator
Titta på händerna runt dig, så ser du vilket decennium det är. På åttio- och nittiotalet var tändaren ett socialt föremål. Den vandrade längs raden, tände grannens cigarett och kom tillbaka tre platser senare, en tyst gest mellan främlingar som troligen inte skulle byta ett ord i övrigt.
Vid millennieskiftet tog en annan sak över rollen som ljuskälla i halvmörkret. Den första mobilskärmen lyste upp ansiktena strax före avspark. I dag dyker andra föremål upp i samma händer, bland dem det diskreta skenet från en vape, en vardagsdetalj bland andra.
Föremålen är små. Men vad de berättar om tiden är inte litet. Varje gång publiken byter ut de saker som handen håller i avslöjas hur en hel kultur rör sig, vad som blivit tillåtet och vad som fasats ut.
Tändaren behövdes så länge alla rökte. När mobilen kom blev den en informationskanal, något nytt som inte funnits förut. Sådana förändringar märks på läktaren. De som vill förstå hur en publik förändras behöver alltså inte läsa någon statistik. Det räcker att titta på vad folk plockar upp ur fickan i halvtid.
Röken som försvann
Rökmolnen är borta. Den som minns åttiotalets ståplats minns också den blå dimman som låg kvar i luften en bra bit upp i sektionen. Den synen hör till det förflutna. Den 1 juli 2019 trädde en ny tobakslag i kraft och med den ett rökförbud som gäller inhägnade idrottsanläggningar utomhus, framför allt arenor. Det gäller dygnet runt, alla dagar i veckan, oavsett om det pågår en match eller om läktaren står tom.
Det som förvånar många är hur brett förbudet är formulerat. Folkhälsomyndigheten slår fast att reglerna gäller mer än vanliga cigaretter. Även e-cigaretter och produkter som till användningssättet motsvarar rökning omfattas, också när de saknar tobak och nikotin. Den som använder en vape måste helt sonika välja mellan att lägga undan den eller att lämna området.
Förbudet stannar inte heller vid läktarkanten. Det följer med ut till entréerna och till de inhägnade ytor där man köper korv och kaffe, så länge de ligger innanför området. Gränsen är tydlig. Innanför staketet är det rökfritt. Ansvaret för att det följs ligger på den som driver arenan.
Sångerna och tifona höll i sig och växte
Mycket har förändrats, men en del har blivit kvar. Vissa saker har till och med vuxit sig starkare. Läktarsångerna och ramsorna har burit svenskt supporterskap genom hela efterkrigstiden, från inhyrda hejarklacksledare till dagens organiserade klackar. De första influenserna hämtades givetvis från England.
Redan i VM 1958 hejade den svenska publiken högt, på ett sätt som då beskrevs som osportsligt. De som hejade på sjuttiotalet skulle känna igen melodierna, även om en del av verserna bytts ut längs vägen. Även på dagens ståplatsområden sjungs ramsorna vidare, handklapp och visslingar koordineras och sånger som är äldre än publiken hålls vid liv.
Tifot är kanske det tydligaste exemplet på något som blivit mer omfattande. Ordet kommer från italienskans tifosi, och arrangemangen har blivit alltmer påkostade. Det är stora tygstycken som hissas, banderoller som rullas ut, flaggor, pappersmosaik och konfetti i lagets färger.
Bakom de få minuterna det används ligger det ofta förvånansvärt mycket arbete. De mest engagerade kan lägga 20–30 timmar i veckan inför en större match, med planering, målning och logistik som ska klaffa på sekunden. Det uppstår inte spontant. Det ligger tålamod, hantverk och en rejäl dos envishet bakom.
Mobilen, generationerna och glöden i handen
Vägen in till arenan såg också annorlunda ut förr. Att köpa ett matchprogram vid entrén var nästan en ritual, inklusive känslan av pappret som knastrade i händerna medan man läste laguppställningen och letade upp lagets plats i tabellen.
I dag sitter den yngre generationen med mobilen i knät och scrollar statistik medan matchen pågår. Organiseringen av klackens insatser har flyttat med. Koreografier planeras i Instagram-flöden, ramsor sprids i WhatsApp-grupper och klubbens framtid avhandlas på Reddit långt innan någon satt sig till rätta på sin plats.
Tre generationer på samma rad
På samma läktarrad kan tre generationer sitta med var sin upplevelse av matchen. Morfar läser av spelet med årtionden av erfarenhet, medan barnbarnet följer siffrorna i telefonen. Kläderna har följt med sin tid och den stickade yllehalsduken har fått sällskap av tunna funktionsjackor och dyra retrotröjor.
Men ändå! Sätt dig på samma plats när säsongen drar i gång, så hör du samma melodier stiga från klacken som för trettio år sedan. Skillnaden sitter i detaljerna. Du kommer inte att se glöden från en cigarett, eller en e-cigarett för den delen. Den syns först när matchen är slut och folk börjar droppa av, men grundkänslan finns kvar.
Matchen är till för dig och dem du sitter bland. Jublet vid mål är detsamma som för trettio år sedan. Men i dag slipper du tobaksröken och diset över arenan.